Silvåkra 6:3. Ivan Åkesson

Silvåkra 6:3 kallades även Lindegård.

Ivan och Ester Åkessons son Börje har skrivit en berättelse om Lindegård:

Lindegård byggdes mellan åren 1857 och 1862 av Nils Johansson och Karna Nilsdotter. Min farfar, Per Åkesson var åbo (brukare av gården) mellan 1908 och 1920. Ägaren var Nils Johansson.

Min farmor, Bengta Andersdotter, kom från Hammarlunda och gifte sig 1886 med dåvarande åbon på gården, Jöns Nilsson. De fick två barn – Nils Albin och Anna. Jöns dog 1890 av hjärtslag och Bengta gifte om sig med Per Åkesson och de brukade gården. De fick fem barn Johan född 1893, Hilma född 1895, Sigfrid född 1898, Ivan född 1899 och Nelly född 1903.

Min far Ivan Åkesson gifte sig 1931 med Ester Persson. Bengta, Per och dottern Nelly samt barnbarnet Erik flyttade samtidigt till undantaget, Silvåkra 6:45, som låg strax intill. Eriks mor Hilma dog 1924 av tuberkulos och Nelly fick ta hand om Erik som då var 10 år. Per Åkesson dog 1935 och Ivan arrenderade gården först men köpte den i mitten av 30-talet för 25 000:-

Jordbruket bedrevs på ett primitivt sätt med hjälp av plog, harv, slåttermaskin, självbindare, hästräfsa m.m. Ivan arrenderade även 10 tunnland jord av Silvåkra Gård. Marken låg mellan Silvåkra allé och järnvägen/Krankesjön. Ivan arrenderade också ängar i Kvinnevad – nere vid Kävlingeån. 8 hästar, 10 kor, grisar och höns bidrog till försörjningen. Dräng och piga hjälpte till med driften.

På gården fanns ett vävrum med spinnrock och en stor bakugn. Man gjorde storbak och kunde lagra bröd i flera månader i en särskild brödkista. Det slaktades flera gånger om året och köttet saltades i ett stort tråg. Med gårdens alla produkter var man ganska självförsörjande.

Under andra världskriget hyrde militären en del av huset och använde den delen till sjukstuga.

När vi barn behövde klippa oss tog far fram den elektriska kosaxen och ”körde över” huvudet under våra vilda protester. Några år senare gick vi till Gottfrid Kvist för att bli klippta.

1940 fick vi en Eletrolux dammsugare som var till stor hjälp för vår mor. Radio var inte var mans egendom på den tiden men vi hade en Luxor och lyssnade på rapporteringen från kriget. Våra grannar, Karna och Anna, hade kristallmottagare och det var kul för oss barn att gå till dem och sätta snäckorna i örat. Ett stort nöje var att lyssna på Farbror Svens brevlåda varje torsdag kväll.

Det bästa vi barn visste var att åka till Harlösa och se Edvard Persons filmer och sedan ta en fika på kondiset. Att åka till Hörby marknad var också populärt. Vår mormor bodde i Hörby.

1943 gjordes en stor renovering av boningshuset – badrum, nytt kök med rinnande varmt och kallt vatten, värmeledning – först med kokspanna och sen med oljeeldning. En reverserande tvättmaskin inköptes till tvättstugan. Det underlättade mycket för min mor som fick slita både inne och ute – bl.a med mjölkningen morgon och kväll. I mitten av 50-talet anskaffades en mjölkmaskin.

1944 byggdes logen om och taket höjdes ca 2 meter. Det gav bra lagringsmöjligheter för sädeskärvarna – i väntan på tröskan som kom till hösten.

Utöver själva jordbruket hade man inkomst av galtens (ornens) betäckningar av suggor men även inkomst från kvarnen som förutom att användas för att mala säd till oss själva också användes för att mala åt närliggande torpare.

Till gården hörde ca 30 tunnland av Krankesjön och det fiskades mycket – dels för eget bruk men det såldes också till fiskaffärer i Dalby och Lund. Lennart, min bror, arbetade hemma hos far och var den tekniskt kunnige. Det blev mer och mer maskiner – Lennart köpte bl.a en potatisupptagare och anlitades av många bönder i trakten. Den första traktorn kom 1948 – en Fordson Major.

Min far dog 1964 och Lennart drev gården till 1967 – då den inköptes av Fortifikationsförvaltningen.