Silvåkra station del 2. Ninni och Jöns Persson

Silvåkra station del 2 – Ninni och Jöns Persson.

Börje Åkesson har varit i kontakt med Ninni och Jöns dotter – Astrid Klyft.

Astrids berättelse om sin uppväxt på Silvåkra station:

Järnvägen mellan Dalby och Bjärsjölagård byggdes 1910–1911 och persontrafiken slutade den 10 juni 1955. Därefter kördes en del godståg fram tills banan revs upp 1984.

Stationen var också bostad för vår familj. Väntrum, godsexpedition samt toalett för resenärerna ute på gården. På vintern värmdes väntrummet upp av en öppen kamin.

Inom församlingen fanns då Silvåkra station, Krankesjöns och Kvinnevads hållplatser.

Biljetter kunde endast köpas på stationen. I övriga fall fick man köpa av konduktören.

Mina föräldrar var under 1930 till 1950-talet anställda av Statens järnvägar för att sköta om Silvåkra station.

Min mor, Ninni Persson, var stationsföreståndare och min far Jöns arbetade ute på banan, bl.a körde han omkring med en dressin och kontrollerade att allt var i ordning med underhållet av banan. Det hände ofta hände att kreatur kom ut på banan och blev överkörda och skadade.

Resenärer kom och knackade på en liten lucka i väntrummet – köpte biljetter eller lämnade in paket som skulle skickas i väg. En biljett till Malmö tur- och retur kostade åren 1948–1950 en krona och sjuttio öre. Halva priset för barn.

Stationen var en stor samlingsplats för folket i Silvåkra, framförallt på lördagseftermiddagarna när många sommargäster kom med tåget från Malmö och som sedan reste tillbaka på söndagskvällarna.

De hämtades ofta upp av bönder som kom med sina ponnyvagnar (bilar fanns endast ett fåtal). Lite extrainkomster kunde man förstå. Stationen var en träffpunkt – folk pratade med varandra och fick reda på lite vad som hände runt omkring i byn.

Tågen kom 4 – 5 ggr om dagen. Man kunde åka 1: a, 2:e och 3:e klass. Det var träbänkar i vagnarnas 3:e klass. Ånglok drog vagnarna men de sista åren åkte man också med en rälsbuss.

Det första tåget kom cirka 08.00 på morgonen och sista avgång var cirka 20.30. Morgontåget hade postsäckar med sig. Brevbäraren eller ”postmannen” Nils Persson som vi sa – hjälptes åt att tillsammans med min mor att sortera posten som sedan transporterades ut med cykel runt hela Silvåkra. Postmannen hade även kontanter med sig för att kunna betala ut pensionen till sockenborna. Det fanns ingen risk för rån på den tiden. Ibland hände det att postmannen var sjuk och då fick min syster Signe sätta sig på cykeln och ge sig iväg ut.

Mycket gods skickades från stationen – bl.a frukt/grönsaker från Silvåkragården och fisk från yrkesfiskarna på Krankesjön. På hösten lastades järnvägsvagnar med sockerbetor för vidare transport till Staffanstorps sockerbruk. Mor fick sköta allt detta, beställning av vagnar, utskrift av fraktsedlar etc. Under kriget kunde man se vagnar, lastade med krigsmateriel för transport till Revinge.

Astrids föräldrar:

Ninni Persson var född 1891 och dog 1975. Jöns Persson var född 1882 och dog 1976. De är gravsatta på Dalby gamla kyrkogård.

Astrid Klyft var född 1935 och hon avled den 19:e november 2024.